Senaste Årsmötet

Stipendiebandet

"Stand By Award Quintet"

bjöd på strålande konsert efter snabbt årsmöte och Dansk Flaeskesteg

Ett 60-tal medlemmar hade samlats till årsmötet på Annebergsgården med ett rekordsnabbt (?) avverkat möte med Helge Sten-Olsen vid klubban och omval över hela linjen (se under fliken Styrelsen ovan) och läcker dansk matspecialitet. Och en sagolikt fin musikafton.

Harry Arnold-sällskapet brukar kunna bjuda på högklassig swingmusik vid våra möten. Det fanns dom som tyckte att årets årsmöte toppade allt annat.


Jag vill i rättvisans namn inte göra några jämförelser, men visst var det speciellt hopsatta bandet Stand By Award Quintet något alldeles extra. Pianisten Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist (2009 års stipendiat och förste mottagare av detta ungdomspris), trumpetaren/sångaren Björn Ingelstam (2012) och basisten Simon Petersson (2015) har ju inte blivit sämre av att ha fått Stand By-stipendiet. Om man så säger… Hans Ingelstam trombon och Olle Dernevik trummor fullbordar trion som väl numera kan karakteriseras som mogna (?) unga män.


Björn Ingelstam är den internationellt mest bereste och har numera flyttat sin bas från New York - där han var en ofta engagerad musiker på legendariska Birdland - till Paris där han kan höras och ses då och då bl a på exklusiva Duc des Lombard.
Hans Ingelstam intonerade kvällen i When It’s Sleepy Time Down South i ett första set som också gav oss en skön version av W.C. Handys Basin Street Blues. Alla gavs solistroller som ”Svempa” Lundeqvist med kompet i Cole Porters It’s Alright With Me – men inte i min favorit Limehouse Blues som med hela bandet gavs ett ”gubbatempo” (enligt Hans) men ändå lite stridepiano med ”Svempa”.


Simon Petersson och Olle Dernevik med sina vispar bjöd Mac Thing som applåderades liksom Hans Ingelstams flytande trombon men även sång i Vic Dickensons Constantly. Detta sedan far och son Ingelstam plötsligt inlett andra set med att byta instrument med varandra i lite ”New Orleans Revival” med Alan Roberts/Doris Fishers Into Each Life Some Rain Must Fall (den enda låt som innehåller sju ord med fyra bokstäver!), bl a insjungen av Ella Fitzgerald.
Mera New Orleans i Hesitating Blues efter att vi fått ett några år gammalt minne. När Björn Ingelstam fick sitt Stand By-stipendium 2012 sjöng och spelade han Ray Charles Georgia On My Mind tillsammans med Amiralens Storband i Pildammarna och med den låten påmindes vi nu om alla härliga storbandskvällar där med Amiralen och Roger Berg Big Band. Men det var då, innan Malmö Kultur sparkade ut oss under ”förnyelsens” skepnad. Björn hade för övrigt solo med trion gett Where Are You av Jimmy McHugh/Harold Adamson.
George Shearings Lullaby Of Birdland som bl a Mel Tormé odödliggjort med sin scatsong och melodiösa Louisiana Fairy Tales signalerade att nu närmade sig slutet som bestod av Do You Know What It Means To Miss New Orleans och det kunde vi ju drömma om när vi vandrade hemåt.
Mätta och välmående efter både andlig och lekamlig spis. Den senare bestod av Kniv & Gaffels berömda Dansk Flaeskesteg med perfekt knaprig svaer.
Mycket bättre kan en kväll med Harry Arnold-sällskapet knappast bli.


Text och foto: PETER KASTENSSON