Hot House-ordföranden Liisi Nordström var tillsammans med SaraClaes Schmidt på Köpenhamnsbesök i samband med Copenhagen Jazzfestival i år för att lyssna på Sören Houlind. Råkade i regnet (på Höjbro Plads) höra ungdomliga bandet Tuxen Lockjaw. En-och-en-halv låt – och ”fångades”. Kontaktade bandleader Mads Tuxen.C
Så den här fredagen kom bandet på sitt första besök hos Hot House och Wega. Och gjorde stor succé!
Möjligen chockades bandet som spelar andra sidan Sundet på ”dansesteder” av den mogna – minst sagt… – publiken, men herregud vad det uppskattades. Swing, Jumpband, våldsamt svängande men också en och annan fin ballad.
Bandleader Mads Tuxen med sina alt- och tenorsaxar har ett publikt scenutspel. Han skulle kunna vara upplärd av den amerikanske orkesterledaren och sångaren Cab Calloway (1907-1994), ”Hi-de-ho-mannen” med miljonsäljaren Minnie The Moocher, som gärna dansade runt på scenen. Mads spelade med hela kroppen och hade festligt svängande utmaningar med tenorsaxofonisten Sören Höst. Som i Lester Leaps och Flying Home. Med trumpetaren Håkon Guttormsen lät det som ett stort swingband. Rena ballroom-stämningen i Coleman Hawkins Jamaica Shout.
Pianisten Fini Broadbery var lysande vid pianot. I Kansas City Blues och inte minst i triospel med Rune Fogh-Nielsens bas och Christopher Andersen mjukt vispande vid trummorna i Sweet Lorraine. För att inte om sången i Hoagy Carmichaels Stardust där Sören Hösts fina tenorsax tillstötte. Magnifikt!
En Hot House-afton med många höjdpunkter. Som i en av mina första jazzfavoriter – Things Ain’t What They Used To Be som jag som 50-talets tonåring hade en EP med violinisten Stuff Smith. Här med långt pianointro av Fini Broadbery som slutade i en duett med Rune Fog-Nielsens bas.
Långt fint trumintro av Christopher Andersen i It Don’t Mean A Thing (If It Ain’t Got That Swing) där Tuxen uppmanade till spontandans. Ett våldsamt avslutande tempo med trumpetaren Håkon Guttormsen i Joshua Fit The Battle Of Jericho. Lite Earl Bostic-känsla med Mads Tuxens alt i Blip Boogie, storbandsstuk à la Count Basie i Tea For Two och ända in i kaklet med extraextranumret Crazy Rhythm inför en stående publik.
Det här unga bandet förtjuste verkligen oss i den lite (?) äldre generationen och är välkomna tillbaka.
Text och foto: PETER KASTENSSON