Förmodligen kunde inte Signe Persson ana, där hon stod i sin mjölkaffär i Helsingborg i början av 20-talet, att hennes enda barn, Harry, en dag skulle bli orkesterledare och så småningom känd över hela världen. Och pappa Ludvig hade säkert inget i den vägen på känn han heller, även om han faktiskt hade satsat en försvarlig del av en veckolön som snickare på en fiol åt sonen.
Fast lille Harry tyckte inte att det var särskilt kul att spela fiol. När han var 16 år tömde han därför spargrisen och köpte sig en saxofon istället. Fast musiker tänkte han förstås inte bli. Nej, istället satsade han på en bana som dekoratör och anställdes på ett av stadens varuhus. Fast på fritiden extraknäckade han med Lasse Mollby, skånska Lasses son, och som 20-åring, engagerades han 1941 av Allan Wolter och hamnade på danspalatset Amiralen i Malmö. Året därpå övertog han Hans Byttners orkester, som alltså plötsligt döptes om till Harry Arnolds orkester. Att Harry hette Persson i efternamn låtsades han inte om. Harry Arnold lät bättre – och lite mer originellt – än Harry Persson, tyckte han.
Amiralenorkestern blev populär
Inte nog med att Arnold var en utomordentlig saxofonist. Han kunde skriva raffinerade arrangemang och kompositioner också, och hans Amiralenorkester blev snabbt synnerligen populär både hos den dansanta delen av publiken som bland jazzdiggarna. Och ryktet om den begåvade skåningen spred sig naturligtvis. 1949 värvades han – som saxofonist, sångare och arrangör – till Stockholm av ingen mindre än Thore Ehrling, vårt lands på den tidens mest omtyckte storbandsledare. Men Harry längtade hem, till Amiralen och Skåne, och började snart pendla mellan Malmö och huvudstaden. På hemmaplan ledde han åter sin Amiralenorkester och i Stockholm ägnade han sig bland annat åt att skriva filmmusik och jobba för det nya skivbolaget Metronome.
Europafilm och radiobandet
Efter några års flängande fram och tillbaka blev Harry stockholmare för gott och anställdes som musikchef på Europafilm, konsult på Metronome och medarbetare på Radiotjänst. Så, en dag i början av 1956, frågade radioproducenten Olle Helander honom om han möjligen kunde tänka sig att leda ett elitstorband, som både skulle turnera en del och, vilket kanske var väl så viktigt, regelbundet framträda i radio.
Bästa bandet någonsin
Harry tackade ja, och tillsammans med Helander samlade han gräddan av vårt lands jazzmusiker och startade en orkester, som än idag betraktas som den bästa som någonsin existerat i Sverige och som vann stor internationell rykbarhet. Där ingick bland andra trumpetarna Bengt-Arne Wallin och Benny Bailey, trombonisten Åke Persson, saxofonisterna Arne Domnérus och Carl-Henrik Norin och trumslagaren Nils-Bertil Dahlander. Till orkesterns popularitet, under de tio år den existerade, bidrog förstås gästaarrangörer som, till exempel, Quincy Jones och gästande solister som Coleman Hawkins, Lucky Thompson och Toots Thielemans.
Förutom att leda sin orkester hann Harry Arnold också med att skriv musik till drygt 50 filmer. Men besviken på musikbranschen hoppade han så småningom av och ägnade sina sista år åt helt andra verksamheter. Han gick bort i februari 1971 endast 50 år gammal och är begravd i Helsingborg.
2014 invigdes Way To Go, ett konstverk på Davidshallsbron i Malmö. Konstnären Åsa Maria Bengtsson skapade verket som består av kända Malmöartisters skor avgjutna i brons. Bland annat Git Gay, Nils Poppe och Östen Warnerbring och så förstås Harry Arnold vars skor pekade mot Amiralen. Med vid invigningen var bl a från Harry Arnold-sällsapet Peter Kastensson, Tutti Sjögren, Birgitta Nilsson och Bo Hirche. Vid varje skopar finns en #hashtagg med uppgifter om artisten. Bilder: Ragnvald Dahlström.