~ Anslagstavlan ~
Senaste nytt och viktigt
Äntligen! Årsmöte och Livemusik
Äntligen! ÄNTLIGEN!!! Årsmöte med Harry Arnold-sällskapet och LEVANDE musik. Så efterlängtat och så bra! Visserligen fortfarande med en del covid-19-restriktioner gällande antalet som fick vara med på Annebergsgården och äta Kniv & Gaffels läckra Milanobuffé. Men vi fick vara där och framföra allt – vi fick vara med om The Lost Tapes, underbara Sandra Marielles och trummisen Roger Bergs Monica Z-program tillsammans med Mattias Carlsons sax, Lasse Lundströms ”camping-kontrabas” (hopfällbar!) och Mats Nilssons piano.
Sedan de fyra supermusikanterna satt fart direkt med Jazz Me Blues kom Sandra Marielle (Hansson-Cehic) med tre skönt tolkade Monica Z-låtar – What Can I Say, He´s My Guy och You Look Like Someone. Första set innehöll också Come Rain Or Come Shine, detta efter swingklassikern Lady Be Good med bandet och Bill Evans sköna Monica Vals. Och en numera sällan hörd Barbro Hörberg-klassiker som Lasse Lundström letat fram och som för många år sedan spelades in med Nannie Porres. En av våra främsta jazzsångerskor som kanske någon mer än jag kommer ihåg? …och Sandra Marielles framförande gjorde förstås text och musik full rättvisa.
Povel Ramels Underbart Är Kort blev ett kortkort extranummer efter ett andra set där kvartetten svängde till det med The Man i Love och After You’ve Gone och Mats Nilsson, Lasse Lundström, Mattias Carlson, för inte tala om maestro Roger Berg fick full frihet.
Lasse Fernlöfs Att Angöra En Brygga från Hasse och Tage-filmen med samma namn var väl inte oväntad, heller inte Sakta Vi Gå Genom Sta’n (Walkin’ My Baby Back Home) med Beppe Wolgers sköna text, den fullsatta salen nynnade gärna med Sandra Marielle som också bjöd oss på I Can’t Give You Anything But Love och It’s Alright With Me.
Ingen må ta illa upp om jag applåderade extra mycket för Sandra Marielle, denna kväll då den levande jazzen äntligen kom tillbaka till Harry Arnold-sällskapet!
Tack för mig!
I samband med årsmötet tackade jag för mig efter många trivsamma år i styrelsen för Harry Arnold-sällskapet. Åldern tar ut sin rätt och när Maria Cedergren inträder i stället för mig föryngras styrelsen väsentligt och jag önskar henne all lycka! Samtidigt ett tack till styrelsekamraterna för gott samarbete och för den njutbara avskedsgåvan. I den mån jag kan vara till någon hjälp kommer jag att fortsätta med skriverier i Stand By.
PETER KASTENSSON
Årsmöte den 26 september!
Som alla vet har vi drabbats av en svår covid 19-pandemi som omöjliggjort alla sammankomster. Det ser dock ut som ett ljus kan skönjas i tunneln och vi utlyser härmed – äntligen – årsmötet 2021.
Detta sker söndag 26 september på Annebergsgården.
Styrelsen har också beslutat att den som har betalat eller nu betalar in årets medlemsavgift får denna att gälla även 2022.
Vi återkommer med närmare uppgifter om årsmötet men boka redan nu in 26 september då årets musikupplevelse kommer att bestå av Roger Bergs och Sandra Marielles fantastiskt fina Monica Z-program!
Bli medlem i Harry Arnold-sällskapet!
Du får rabatt på våra konserter och medlemstidningen Stand By som kommer med fyra nummer per år.
Bara 250 kronor till bankgiro 5777-5884
"Jazzprästen" Sven-Erik Palmbring har lämnat oss
Foto: LIISI NORDSTRÖM
Kyrkoherde Sven-Erik Palmbring har efter en tids sjukdom avlidit i en ålder av 70 år. Han sörjes närmast av hustru Elisabeth, sonen Björn samt Elisabeths barn Christian och Annelie med familj.
Sven-Erik Palmbring var vida känd i musikerkretsar med smeknamnet ”Jazzprästen”, detta sedan han redan som 13-åring fångades av jazzen när Duke Ellington besökte Folkets Park i födelsestaden Karlshamn 1963. I ett strängt hem fick han börja spela banjo I tonåren. ”Efter Ellingtonkonserten kom jazzen att prägla mitt liv”, har han berättat.
Sven-Erik hade ett omväxlande liv. Efter studentexamen jobbade han en tid i musikaffär i Karlshamn innan han började studera etnografi och historia vid Lundsuniversitet, blev försäljare av ljudteknik både i Stockholm och Malmö.
Prästvigning efter sjävstudier
Sven-Erik berättade att han alltid haft en tro på en högre gudomlig makt och i samband med att han drabbades av en smärtsam inflammation fick han en uppenbarelse – ”jag berördes i mörkret av Guds finger”, berättade han. Han jobbade extra som kyrkovaktmästare i Malmö S:t Petri och blev invald i kyrkorådet. Idkade självstudier och han blev prästvigd 1989 av lundabiskopen Per-Olof Ahrén. Efter flera år i Husie och Kulladals församlingar i Malmö blev Sven-Erik kyrkoherde i Villie vid Skurup innan han kom till Västra Karaby pastorat i Dösjebro 2003.
Det var i Västra Karaby jag första gången träffade Sven-Erik Palmbring. Han hade öppnat sitt kyrkorum för jazzen och detta var en pingstdag då Roger Berg Big Band fick skön storbandsjazz att eka under kyrkovalven. Till Västra Karaby hade då också musiker som danske legendaren Papa Bue med sitt Viking Jazz Band och världsnamnet klarinettisten Putte Wickman bl a gästat liksom Lil Lindfors och Siw Malmqvist.
Sven-Eriks jazzintresse var brett och hans kunskaper stora. Han hade en väldig skivsamling med namn som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Miles Davis, John Coltrane för att bara nämna några.
Kåserier och musik på Facebook
För sina många vänner på Facebook publicerade han efter pensioneringen nästan dagligen låtar från klassiskt till jazz. Men också mycket omtyckta kåserier där han mindes sina många resor till USA, jazzens och filmens (också ett stort intresse) hemland med hustru Elisabeth. Inte minst till områdena Mississippi och Arizona och staterna i södern. Han sa heller inte nej till ett parti schack eller Canasta i det gästfria hemmet tillsammans Elisabeth.
I sina kåserier delgav han också sin tro om det goda med Gud. Dock aldrig i predikandets form. ”Jag är inte den som bankar på dörren. Jag vill inte tränga mig på, fast jag vill finnas till hands när någon behöver tröst”, sa Sven-Erik Palmbring i en intervju i SDS i samband med sin 60-årsdag.
Gästade Harry Arnold-sällskapet
Sven-Erik var en ofta och väl sedd gäst vid olika jazzkonserter och hans humoristiska jazzkåserier vid olika möten var högt uppskattade. Jag hade själv nöjet att vara ”tekniker” och se till så att rätt låtar kom på CD-spelaren vid ett föredrag hos Harry Arnold-sällskapet i Malmö.
Radio- och jazzlegendaren Leif ”Smoke Rings” Anderson var en av Palmbrings nära vänner och som också enligt Leifs önskan fick begrava honom.
Sven-Erik Palmbring var vid sin bortgång styrelsemedlem i Malmös äldsta jazzklubb Hot House och med i valberedningen har jag den tunga uppgiften att se till att en god kraft och en saknad, kär vän ska få en värdig ersättare.
Text: PETER KASTENSSON
(publicerad i SDS)
Ulla & Mikael bjöd på stor, härlig och kul musik-kväll
Ulla & Mikael Neumann på Harry Arnold-sällskapets höstmöte. Fullsatt enligt Coronabestämmelser med rätt avstånd på Annebergsgården. Så underbart fint med detta oerhört musikaliska dansk-svenska syskonpar som bjöd generöst på sig själva.
Massor av text, musik och humor från Neumann-familjen som kunde ”det hele”. Inledde med swingmelodin ”Den Lille Lysegrönne Sang” som pappa Ulrik och hans syster Gerda gjorde stor succé med på Apollorevyn i Köpenhamn 1940. Det var under den tyska ”besättelsen” och tyskarna var inte helt glada med vissa versversrader – som…
”Hvorfor sku’ man gå og gi’ sig,
bar’ fordi, der’r no’en, der ikke kan forli’ sig!
Verden er da guskelov endnu parat til sjov!
Går man ud i sommerdagen,
kan man hør’ naturen selv gå ind for sagen.
Hund og hest og gås og ged
er med på den, De ved:
Den lille lysegrønne sang,
tra-la-la-la’…”
Mycket humor i mellansnacket som mestadels sköttes av Mikael som när han tog fram ukulelen berättade att den inte var norsk – efter en norsk fyradagarsvecka ”uke lelle” eller fanns som ensträngad ”uko ono” – innan han bjöd på en hyllning till Paul McCartney i lite småfräcka ”When I’m 102”. Vi fick imitationer av Olof Palme och Leif ”Smoke Rings” Anderson följt av en 78-varvsversion av ”My Blue Heaven” med både rasp och hack! En svängig ”Dinah” var den första låt han sjöng tillsammans med pappa Ulrik och apropå swing så stod Ulla för det i Fats Wallers ”Ain’t Misbehavin’’”.
Ulla & Mikael hör i mycket samman med Näset som skildrades i deras ”Falsterbo Farväl” (Jamaican Farewell) om en märklig man och Åke Catos text till ”Tango i Skanör”.
Finstämt med båda blev det i requesten ”Det var en lördag aften” och i Mikaels hyllning till sin idol Toots Thielemans, ”Vals till Toots”. Nyligen bortgångne danske poeten Benny Andersens finstämda ”Svantes Lykkelige Dag” (”og nu er kaffen klar”…) gav Ulla fick också en skön version av liksom av Edith Piafs ”Je Ne Regrette Rien”.
Två generösa timmar avslutades med extranumret Svend Asmussens Swe-Danesarr. av ”Side By Side”.
Kniv 6 Gaffels fina kalventrecote inte att förglömma.
Text och bild: PETER KASTENSSON
Harry Arnold med det berömda Radiobandet från slutet av 50-talet. Säkert känner våra medlemmar och läsare igen de flesta medlemmarna.
Film-tajm med gamla Harry Arnold-godingar
Efter en lång Coronasommar så bestämde styrelsen i Harry Arnold-sällskapet att försöka träffas på Annebergsgården 4 oktober för en filmvisning. Det blev Coronasittning i lokalen vilket fungerade alldeles utmärkt.
Ragnvall Dahlström, vår flitiga foto- och filmstyrelsemedlem har filmat från vårt senaste årsmöte som visades på duken. Det var ”Stand By Award Quintet” som underhöll oss på årsmötet (klicka på Swinging News ovan) med härlig musik och som vi nu fick höra på filmduken.
Efter kaffet så fick vi se återigen en härlig film från 40-talet med Harry Arnold på Amiralen. Det många medlemmar som upptäckte både sig själv och gamla vänner som dansade till Harry Arnold. Många amerikanska militärer som buggade och lärde Malmöbor att ta efter. Filmen som visades har Ragnvall Dahlström ”räddat” till oss vilket vi är mycket glada och tacksamma för.
Maten för kvällen var Kniv och Gaffels berömda hemmagravade lax med dillstuvad potatis och i pausen mellan filmerna så blev det kaffe och eftersom det var ”Kanelens Dag” just den 4 oktober så serverade krögaren en utmärkt god kanelbulle till kaffet.
Birgitta hade som vanligt ordnat ett bra pris för mat o kaffe som vi tackar speciellt för.
Efter applåder för Ragnvall Dahlström så var denna trevliga söndagseftermiddag slut och vi tog oss hem i ett regnigt Malmö.
Text: BENGT HOULTZÉN
Privat bild
Golden Gator Jazz Club som drivs av Cecilia Löfberg heter ett nytt spelställe för Malmöjazzen som delar lokal på Ground Floor Gråbrödersgatan med Sandra Marielles – vi kan väl kalla det skötebarn – Soft Tuesdays.
Svensk-danskt-brittiskt
ös på nya Golden Gator
Måndagen 27 oktober fanns ”den gamla jazzen” på plats med trumpetaren Björn Ingelstam och engelske klarinettisten Adrian Cox som kompades av Calle Brickman piano, Matthias Petri bas och Andreas Svendsen trummor. Svensk-dansk-brittiskt av högsta klass med trombonisten Hans Ingelstam som gäst i bl a Muskrat Ramble.
Adrian och Björn ”hetsade” varandra till närmast stordåd i gamla godingar som Indiana, High Society (kan det klassiska klarinettsolot göras bättre?), Royal Garden Blues, June Night och det absoluta öset i avslutande Struttin’ With Some Barbecue där ”Svempa” Lundeqvist gjorde ett inhopp sedan excellente Calle Brickman generöst överlämnat pianot.
Både Björn och Adrian sjunger jazz med den äran. Björn bl a i I’m Confessin’ och Adrian i en vokal version av Acker Bilcks stora hit Stranger On The Shore. Att Björns ledstjärna är Louis Armstrong behöver inte framhållas och Adrian har hämtat stor inspiration från Edmond Hall
Det var ovationsartade hyllningar från en talrik publik där man bl a såg musikerkolleger som Bengt Ahlcrona, Claes Rydbäck, Bo Nilsson, Sven Bjerstedt med hustru Lynette Koyana och Mårten Lundgren från Monday Night Big Band.
Vår gamle (han är 30 nu!) Stand By-stipendiat Björn Ingelstam har nyligen kommit ut på både vinyl och CD med The Start Of Something Big med det ovan nämnda kompet Calle Brickman, Matthias Petri och Andreas Svendsen och Adrian Cox med Now Is Spring.
Vi ska inte glömma blott 14-årige Isac Nordin från Svalövs Montessoriskola som den här kvällen fick göra ett inhopp med sin klarinett tillsammans med Adrian Cox i första set. Vad månde bliva?!
Tyvärr är det så att Golden Gator fick en kort levnad eftersom på den här adressen restaurangverksamheten efter detta senare tvingades i konkurs och fick stänga.
Text och bild: PETER KASTENSSON