Så väldigt bra! Men också – så tråkigt! Second Line Jazzband inför ett nästan tomt Stadionmässan på fredagskvällen.
Second Line Jazzband från Göteborg är kanske landets bästa revival band. Stora framgångar i Europa, speciellt i Danmark där man vet att uppskatta den här musiken.
Mycket göteborgskt när grundaren och trombonisten Niklas Carlsson drog igång sitt festliga mellansnack. Men skånsk anknytning eftersom Klas Nilsson, trumpetaren, har utbildat sig på såväl Skurups Folkhögskola (liksom perfekte trummisen Johan Horner) och Malmö Musikhögskola. Bandets yngste Hampus Andersson utmärkte sig på gitarren redan i Kid Orys Savoy Blues som följde på inledningen av en annan stor New Orleans-trombonist, Trummie Young. Bandleader Niklas Carlsson är ju inte för inte trombonist… Hampus följde senare upp med fin country-gitarr i Bury Me Beneath the Weeping Willow (tror jag namnet var).
Trumpetaren Klas Nilsson lär som inträdesprov i bandet ha fått spela King Olivers Dippermouth Blues skriven för Louis Armstrong. Sant eller ej? Kanske bara en skröna som den om en Kungbacka-bo som hette Carl Mikael Höglund, åkte till USA och blev Hoagy Carmichael – som i alla fall skrev Two Sleepy People där Olof Skoog fick inta sångmikrofonen. Det gjorde också Niklas Carlsson i Fly Away där basisten Per Bach briljerade i skönt sampel med Niklas trombon.
.Eftersom (?) Stadionmässan också inrymmer Pingströrelsens Europaporten, bjöd Second Line på ett fint urval av hymner och gospels. Som Just A Closer Walk With Thee med fint saxintro av Olof Skoog, och bandet avslutade med ett spiritual/hymn/gospel-medley där jag uppfattade Swing Low Sweet Chariot, This Little Light of Mine, You Can Have Her (Sån’t är Livet…), You Are My Sunshine och Amen.
Signaturmelodin till gamla TV-serien Familjen Macahan kopplades på något sätt samman med Duke Ellingtons Jump For Joy och Klas Nilsson på trumpeten och Olof Skoog gav ”Sidney Bechet-sax” i Moulin á café.Om jag tillägger Jelly Roll Mortons riviga Black Bottom Stomp från början av de pauslösa 90 minuterna, alltför snabbt undflydda, så är det mesta väl nämnt från detta oerhört professionella band. Vars spelhumör var på toppen trots den fåtaliga publiken.
Stadionmässans Stora Sal rymmer drygt 800 personer, här var inte ens 100, en skymf mot det här bandet som jag tidigare upplevt på ett fullsatt Victoria. Kanske inte tillgängligt? Heller inte Malmö Lives Kuben eller Hot House på Wega där det blivit fullspikat? Förstår inte riktigt den här lokalbokningen, speciellt i en tid när julkonserterna av allehanda kvaliteter står som spön i backen. Synd på så fin konfekt!
Text och bilder: PETER KASTENSSON