Sjumannbandet Verehill Ambassadors från Lund, som konserterade hos Hot House på Wega en fredagskväll i februari, har sin grund i studentband. Bortsett från pianisten Patrik ”Putte” Lindgren som är klassisk skolad enligt Sune Larsson, underhållande rolig mellansnackare från sin plats bakom trummorna.
”Så väldigt mycket trevligare med en scen än att spela från platsen på golvet”, menade han då bandet hade en egen scen med sig i stället för den – privatfinansierad för en miljon av SaraClaes Schmidt – som tvingats att bli riven av Malmö museum.
Jag kan upprepa vad jag skrev efter de eleganta smokingherrarnas första framträdande på Hot House för något år sedan: ”En repertoar från 20- och 30-talet bjuder på både de glimrande pärlorna och de lite mera undanskymda juvelerna i den traditionella jazzens skattkista” (enligt deras egen utsago).
Tre set där varje låt av de 25 beledsagades av Sune Lasson både nyttiga och onyttiga informationer med humorn i högsätet. Sällan att det skrattades så mycket på Hot House!
Eftersom den internationellas kvinnodagen är i vardande fick vi låtar som inledande Everybody Loves My Baby, Irving Berlins Marie, 101-åriga jazzstandarden Dinah med fina soli av Claes Nilsson klarinett och Sten Forsler trombon. Mera kvinnor Rosetta, Cecilia, Liza och Louise (känd från en film med Maurice Chevalier och inte den danska som denne skribent minns med Max Hansen sjungande ”Oh Louise, min lille gås Louise”…). Sweet Sue ”som inte är någon hyllning till en grisfarm” (det tog en liten stund innan jag uppfattade Sune Larssons förklaring…) hade ett fint intro av ”Putte” Lindgrens piano. Apropå intro så bjöd Håkan Carlsson på ett skönt sådant med sin kornett i Bei Mir Bist Du Schein. Håkan var också i särklass Verehill Ambassadors crooner med många sångnummer, flera i redan nämnda låtar.
Jonas Eilert med sin jättelika sousafon gillade den ”härliga publiken” som applåderade hans solo i Blues My Naughty Sweetie Gives To Me, Oriental Man och Darktown Strutters Ball, där Claes Nilsson plockade fram altsaxen och Sune Larsson lät trummorna tala.
…och då har jag inte nämnt Mats Dahl med sin banjo som efter Dreamin’ The Hours Away fick höra att han spelade ”ett fjärdedels solo, det räcker” men kom tillbaka i I’ve Found A New Baby – en av jazzklassikerna som bjöds med Snake Rag, Docor Jazz, Storyville Blues, After You’ve Gone, Jazz Me Blues och avslutande Copenhagen av Charlie Davis inspelad av Wolverine Orchestra och Bix Beiderbicke 1924!
Varpå scenen plockades ner. Den hade bandet med sig! Så vet du det, Camilla Bunke, evenemangs- och rivningschef på Malmö museum!
Text och bild: PETER KASTENSSON