Saxobone var en ny konstellation med välkända musiker när det var säsongsavslutning hos Hot House på Wega. Håkan Ekvall var primus motor med sina saxar och sin klarinett. Han hade sammanfört sin son Julius med kontrabas, Rolf Mandix från Köpenhamn trombon, Mats Nilsson piano och David Forss Norberg trummor.
Det blev en lysande combo! Ett pärlband av swinglåtar exekverat av lysande musiker. Här ett urval som jag fastnade speciellt för:
Sidney Bechet (1897-1959) från New Orleans som blev ett stort namn i Europa sedan han kom till Paris. Självfallet tog Håkan Ekvall då fram sopransaxen i Bechet-låtarna Si Tu Vois Ma Mère och Promenade Aux Champs Elysée. Även i från The Great American Songbook Tea For Two och i Jimmy Van Heussens Polkadots And Moonbeam som komplement till Rolf Mandix skönt sordinerade trombon. Tenorsaxen förstås i Coleman Hawkins Stuffy – på gränsen till bebop eller kanske tvärtom – och Lester Youngs Lester Leaps In.
Klarinetten svängde till det efter fint vispintro av David Forss Norberg i I Want To Be Happy. David och kompkompisarna Mats Nilssons piano och Julius Ekvalls bas i fint triospel inledde andra och tredje set i 30-talslåtarna I’ve Got The World On A String (Harry Arlen) och Exactly Like You. Tillsammans med Rolf Mandix en fin version av Tommy Dorseys ”signaturmelodi” I’m Getting Sentimental Over You.
Duke Ellingtons ”minimalistiska tvåtonslåt” (enligt kapellmästaren) C Jam Blues bjöd på allt annat än två toner med Mats Nilsson välljudande piano. En eloge till kvällens ljudansvarige Björn Ekman – även den fulla klangen från Julius Ekvalls kontrabas kom till sin rätta. Och snacka om snabba fingrar från Julius i Billie Holidays-hit What A Little Moonlight Can Do – magnifikt! – innan pappa Håkan kom in med klarinetten. Den här låten känner vi igen från Monica Zetterlunds svenska text av Hasse&Tage i revyn Glaset I Örat, O Vad En Little Gumma Kan Gno.
David Forss Norberg kom upp i varv för fullt i Caravan (Duke Ellington) där han för en stund släppte stockarna och lät händerna fara över trummorna. Hans gamle kompis från Sala som han spelade jazz med 14 år gammal dök upp bland åhörarna på Wega. Ingen mindre än Sven Erik ”Svempa” Lundeqvist. Som i en paus bjöd mig på min favorit, hans fenomenala version av Limehouse Blues. Tack för det Svempa!
Text och bild: PETER KASTENSSON