År 2010 Arrangerade Johanna Museet en av de intressantaste utställningarna jag upplevt där. Det var Harry Arnoldsällskapet som kontaktats för en minnesutställning om Harry Arnold.
Detta var starten till ett samarbete med Amiralens Storband som tills idag inneburit totalt 17 konserter på museet. De två senaste den 15 och 16 september i år. För att fortsätta med historiken till konserterna så fick jag veta av Johanna-museets Bengt Almkvist, att när denna utställning planerades så blev han tipsad av Raggen Dahlström i Harry Arnoldsällskapet att man samarbetade med ett perfekt storband för detta ändamål. Jag kommer själv ihåg att jag tog kontakt med Bengt A. för att berätta om Amiralens Storband. ”Detta är redan klart” sa Bengt och på den vägen är det.
Än en gång så var det fullt hus på båda föreställningarna, för det är det alltid. Om det är Johannamuseets goda räkmackor eller bandet som lockar kan vara tveksamt men jublet efter konserterna kan man inte ta fel på, man gillar även bandet…
Som vanligt startade konserten med CD inspelningen. Detta fungerar inte alltid. Om det är trångt och besvärligt för musikerna att inta sina platser blir det en normal start på konserterna. Bandet startar alltid med ”Stand By” och slutar även med denna, då i en kort version.
Två avdelningar
Som vanligt var konserten uppdelad i två avdelningar. Första avdelningen med Harry Arnold musik, antingen Harry Arnolds egna låtar eller låtar arrangerade av Harry. I andra avdelningen fick vi i huvudsak njuta av Frank Sinatra och Count Basie.
Beträffande Harry Arnold-avdelningen så hade bandet dammat av några riktiga godbitar och det kändes härligt att få uppleva nygamla arrangemang.
Vi kunde lyssna till ”April In Paris” i ett annorlunda arr. En låt som jag minns att Chris Dane (känd storbandsvokalist på den gamla goda tiden) framförde i radion på 50-talet med Radiobandet. Nu var det vår egen Petri Soikkeli som svarade för det vokala och idag är det få storbandsvokalister i landet som når upp till Petris klass enligt min egen uppfattning.
Vi fick även lyssna till ett antal fina solon. Vår tenorsaxofonist Bengt Håkansson svarade för ett av kvällens många instrument solon i ”Laura” efter filmen med samma namn.
Bertil Palm svarade för flera trumpetsolon och jag vill speciellt nämna Neal Heftis ”Lil´ Darlin´” i ett underbart arrangemang av Amiralenbandets förste ledare Stig Frölander. Samtliga musiker i saxsektionen fick visa upp sig (Sigge Goldmann, Björn Helander, Per Nordling, Bengt Håkansson och Sven-Ola Dahlström). I trombonsektionen svarade Olle Tull och Gert Andersson för några fina solon och i trumpetsektionen Bertil Palm som ovan nämnts.
Harry-låtar att minnas
För att återvända till Harry Arnoldavdelningen så minns jag bl.a.: ”Forever Stoned” (Alltid Stupfull – Jan Olssons/Jolsons egen översättning) komponerad av Carl-Erik Lindgren och arrangerad av Harry Arnold. Från filmen Pyjamasleken har man hämtat ”Hey There” och givetvis så fanns ”The Midnight Sun Never Sets” också på programmet, med Anders Åhlin som solist. Anders framförande av denna Quincy Jones klassiker kan inte framföras bättre enligt många lyssnare. Även låtar som “The Coffee Song, Don´t Blame Me, Sunday, Chicago, This Can´t Be Love” (alla arrangerade av Harry Arnold) svepte förbi.
Beträffande den andra avdelningen så fanns även här en rad avdammade godbitar. ”For Once In My Life, Easy Money, Come Fly With Me, It Had To Be You”. Kan Van Morrissons ”Moon Dance” göras bättre frågar man sig när bandet och Petri är rejält uppvärmda och med en lekande Stefan Hansson på sitt el-piano, nu med hammondorgel sound.
Avslutningsvis vill jag också nämna Jan Olsson (Jolson) som väver ihop konserten som bara han kan, och som ger publiken många intressanta fakta om allt ifrån Harry Arnold till Frank Sinatra.
Text & foto: KENNETH SVENSSON
…och fullt hus även på Hot House
Amiralens Storband lockade inte oväntat även fullt hus på Hot House, när bandet – faktiskt – för första gången gästade denna 60-åriga jazzklubb i Malmö på Tuppen.
Det var lång kö vid insläppet och lokalen var absolut knökad när Anders Åhlin höjde sin obefintliga taktpinne och Stand By som traditionen bjuder inledde kvällen. Tre avdelningar under kvällen, den första ett rent Harry Arnold-set med enbart lyssnande auditorium som också fick sig till liv en kåserande Jan Olsson, Jolson, Skånska Dagbladets eminente jazzskribent, som ju verkligen kan sin Harry Arnold.
Text och bild: PETER KASTENSSON