Bättre kunde väl vårkonserterna med Hot House på Wega inte avslutas! Anna Pauline och Anita O’Day Tribute. Med kvartetten Karl-Martin Almqvist tenorsax, Mattias Nilsson piano, David Anderssn kontrabas och Jonas Holgersson trummor.
Att Anita O’Day är en av Anna Pauline Anderssons största favoriter (jämte Ella Fitzgerald) vi fick i en lång favoritparad på. Självfallet med massor av härlig scatsong à la Anita O’Day redan i andra låten – Tea For Two i expresstempo och med virvlande vispar, lite av Jonas Holgerssons specialitet. Framvisat inte minst vid Harry Arnold Sällskapets vårkonsert i söndags med Ulf Holmströms Blues For J.
En tidig favorit för Anna Pauline var också, kanske något överraskande Marilyn Monroe. Bevis fick vi i hennes (och Ella Fitzgeralds) My Heart Belongs To Daddy som inleddes med ett skönt intro av Mattias Nilsson.
Välkända fina balladen Tenderly med Karl-Martin Almqvist helt underbar, överhuvudtaget var Anna Pauline generös med att ge utrymme för sin eminenta kvartett, som hon i februari turnerade med i Norrland, i Båstadtrakten och på Malmöfestivalen.
Angel Eyes introducerade Mattias Nilsson lysande och David Anderssons bas framträdande och swingnumret Sing, Sing, Sing var det full fart med Anna Paulines scat efter ett truminfo av Jonas Holgersson. Som här också vispade i samspelta duetter med Anderssons bas och Almqvists tenorsax och avslutade i ett våldsamt crescendo – med ett av de längsta trumsolon som under stor jubel avverkats på Hot House.
Innan vi förunnades avslutningen med svängiga Sweet Georgia Brown och sköna balladen A Nightingale Sang in Berkeley Square bl a även tidigare en låt med den svårförståeliga titeln That’s Your Red Wagon- svensköversatt till ungefär “Skyll dig själv” eller “Som man bäddar får man ligga”…
Tack Anna Pauline, Karl-Martin Almqvist, Mattias Nilsson, David Andersson och Jonas Holgersson för magnifikt vårslut på Hot House.
FOTNOT: Anita O’Day var i början av 70-talet för så där en 50 år sedan på Stadsteatern i Malmö (nuvarande Operan). En konsert som alltför tidigt bortgångne kollegan nöjesprofilen Christer Borg – han hade inte möjlighet – bett mig recensera i Kvällsposten. Eftersom jag inte minns så mycket från konserten var mitt alster knappast speciellt minnesvärt.
Text och foto: PETER KASTENSSON