”Kenneth, kan det bli bättre”? Dessa ord har jag haft klingande i mina öron sedan ett år tillbaka. Det var Peter Kastensson som sa detta efter förra konserten med Amiralens Storband och Z-Big Band och Viktoria Tolstoy och Nisse Landgren som gästsolister.
Vad säger man idag då efter årets konsert? Jo, det kunde nog bli ännu bättre, fast Birgitta Nilsson från HAS tog ner mig på jorden och sa, den senaste konserten är alltid den bästa.
Nåväl ännu en stor succé för Harry Arnoldsällskapet och deras proffsiga sätt att arrangera galor. Nu fick vi också bekanta oss med en av landets populäraste trumpetare, Magnus Johansson.
Förväntningarna på Magnus var med all rätt mycket höga och Magnus gjorde ingen besviken. Magnus knep kvällens största applåder när han svarade för ledmotivet i filmen Gudfadern (Nino Rota) och kort därefter en lika underbar insats med Maria från West Side Story (Leonard Bernstein). (Beträffande Gudfadern så är ledmotivet till filmen framröstad som världens sjätte bästa filmmelodi). Amiralens Storband svarade för kompet i Gudfadern och Z-bandet i Maria, båda banden på ett ypperligt sätt.
För att börja från början så inleddes konserten med Harry Arnolds Stand By i CD-entré, precis som vi vant oss vid när Amiralens Storband konserterar.
D.v.s. Stand By utan musikerna på plats.
De kommer in och strax också orkesterledarna Anders Åhlin och Martin Lavröd, som slår in båda banden samtidigt och därefter så brakade det loss för Kung och Fosterland. WOW. Tänk om Harry levt idag och fått höra denna fantastiska inledning på en konsert Då hade han säkert blivit både stolt och imponerad.
Nisse Landgren för tredje året
För tredje året i följd så fanns även Nisse Landgren på plats, vilket alltid borgar för succé. Nisse är superproffs i allt han företar sig på scenen. Nisses framträdande med Z-bandet i Dorseys klassiska signaturmelodi I´m Getting Sentimental Over You skulle jag kunna lyssna på hur många gånger som helst och gärna då med Nisse och Z-bandet. Nisse och Amiralenbandet fick vi bl.a. njuta av i två nummer i följd, My Romance och That Old Black Magic.
Årets konsert blev lite annorlunda jämfört med de två tidigare. Magnus Johansson är en mycket mångsidig trumpetare och framförde sin egen hit I Love Europe, som Christer Sjögren haft stor framgång med. Fast Magnus ville att den skulle heta ”I love Euro”, vilket vi i salongen upplevde som ett skämt, fast det kanske inte det var. Att sedan båda gästerna hade en hel del hyss och kul för sig bidrog också till kvällens många höjdpunkter. Som t.e.x. när Magnus uppenbarade sig med en röd trumpet. Varpå Nisse kontrade med att byta sin välkända röda Yamaha trombon till en Gold trombon. Populära I Love Europe drog också ner några av kvällens största applåder och det kändes också positivt för med Magnus låtar blev det lite nytänkande, d.v.s. inte bara normala jazz och swing i repertoaren. Så blev det lite blues också. Povel Ramel-klassikern Gräsänklings Blues med båda banden och härliga gitarrsolon med Lasse Lantz (Amiralenbandet) och Gregor Fridh (Z-bandet). Men även Harry Arnold-klassikern Kinda Blues stod på programmet med båda banden med Nisse och Magnus som solister.
Jag skulle gärna räkna upp kvällens alla 20 låtar men detta blir nog för tjatigt, därför har jag bara valt ut några av många godbitar. En låt som jag ändå vill nämna var I En Klosterträdgård med Z-bandet och Magnus. Här fanns ytterligare en solist, dvs. en näktergal som uppfördes av kvällens ”visselblåsare”, kvällens presentatör Jan Olsson (Jolson) som även har andra talanger än vad man tidigare känt till.
Vi får inte glömma bandens egna vokalister d.v.s. Amiralenbandets Christina Nordstrand och Petri Soikkeli och Z-bandets Staffan Sjöholm som skämt bort oss genom åren. Utrymmet för dem var förståeligt nog begränsat men de svarade för som vanligt för några fina låtar. Christina bl.a för Gröna Små Äpplen i ett sprillans nytt arrangeamng för Storband av Roine Johansson (Roine har också arrangerat en av Petris låtar The More I See You). Staffans Pennies From Heaven och Petris för All I Need IsThe Girl satt också som smäck. Då skall man veta att både Nisse och Magnus svarade även för en hel del vokala inslag.
I kvällens oförglömliga extranummer Route 66 gav hela ensemblen allt, vilket gav oss alla i publiken en extrakick efter en 2,5 timmes konsert.
”Kan det bli bättre?”
Jo, det kunde det och då säger jag inte detta med automatik. Varför blev då konserten ännu bättre än tidigare? Jo, banden har nu framträtt tre gånger tillsammans (liksom många repor) och känner varandra allt bättre och bättre. Anders Åhlin och Martin Lavröd har utvecklats till ett fint radarpar. Med Magnus Johanssons entré i gänget så har så når musiken nya vyer och Magnus Göteborgshumor gillar vi.
”Visselblåsaren” Jolson med gästsolisterna Magnus Johansson och Nisse Landgren.
Text och foto: KENNETH SVENSSON