Första gången jag såg Gunhild Carling var på Mattssons i Malmö någon gång 1984-85. Hon var 13 år och spelade trombon tillsammans med pappa Hans ”Cooling” som jag kände sedan skoltiden på 50-talet. Med fanns också yngre brodern Max med klarinett och minstingen Ulf, tror han var 8 år på trummor. I går spelade man i Carling Family på Malmö Live som ”förband” till Count Basie Orchestra. Mamma Aina fanns även med på banjo (pappa Hans gick bort 2017).
Malmötösen Gunhild är unik. Men är hon egentligen helt accepterad i sin gamla hemstad? ”Ingen blir profet i eget land”. Ungefär så var det väl Lukas uttryckte det i Nya Testamentet. Det är inte ofta hon gästar hos.
Men i går gjorde hon det med besked inför, tror jag, ett fullsatt Malmö Live. Kom från London med fyra utsålda konserter med Count Basie-bandet på Ronnie Scotts.
Efter familjen i första set gästade hon även här Basies, det enda storbandet som så att säga överlevt storbandens storhetstid i USA på 50-talet. Count Basie gick bort 1984. Nu leds bandet av William Scotty Barnhart i ”gammal stil” framför bandet men också som en femte trumpetare.
Jag önskar jag bättre hade uppfattat hans snabba mellanprat, som inskränkte sig till att presentera låtarna och namnen på solisternas långa rad. Snabbt fram till sina solo framför bandet och lika snabbt tillbaka för att sätta sig på plats för att resa sig efter låten för applådtack.
Jag vet namnen på samtliga i bandet, men uppfattade inte ”vem som var vem”. Det överlåter jag till professionella recensenter. Om det nu fanns någon på plats?
Självfallet – enligt mig – lät det förträffligt om de sedan många år samspelta och skickliga musikerna. Ett namn ska jag förstås nämna, Count Basies efterföljare vid pianot, Reggie Thomas. Det var knäpptyst i salen när han i en låt lekte med tangenterna i den yttersta diskanten. I övrigt gillade jag väl bäst gamla fina April In Paris – egentligen den enda jag riktigt kände igen… Lite trötta var man kanske efter idogt turnerande?
Men var det inte så att det blev fart på gubbsen när Gunhild Carling kom in? Hon övertog kommandot från William Scotty Barnhart, snackade med både publiken och bandet på omväxlande skånska och engelska med malmöitisk accent. Hade skrivit några egna låtar bl a om Malmövintern som fångats upp av bandet. Från flygelns innandöme plockade hon fram en blockflöjt till The Lady Is A Tramp och under applåder från orkestern fick hon också fram en säckpipa som efter en introduktion med gammal hednamusik blev Bye Bye Blues (?) svängande med hela bandet. Dessutom tillträdde Max med sin klarinett i One o’Clock Jump.
Nej, jag har inte glömt ”förbandet”. Publikknipande med 8-årige Ville med en tuba i några låtar och 5-årige (!) Gustav sjungande I Scream, You Scream, We All Scream For Icecream. Skön trombon i Just A Closer Walk With Thee med temposkifte när man vandrade ut i publiken, Max Carlings fina klarinett i Wild Cat Blues. La Vie En Rose med Gunhild på trumpet och Max fiol. Gunhild tog trummorna och Ulf trumpet i It Don’t Mean A Thing If It Ain’t Got That Swing och bjöd på en liten dansuppvisning. Och tog en tur på enhjulingar…
Under stora applåder lämnade man scenen och promenerade ut genom publiken med When The Saints. Det är Carling Family, det!
En minnesvärd kväll.
Och Gunhild, hon är unik, hon!
Text och foto: PETER KASTENSSON