Östen Warnerbring, sångare, showman och jazzmusiker under drygt 50 år. Gick bort i en hjärtinfarkt på Gran Canaria 2006. En nyutkommer bok av Christer Borg, legendarisk nöjesjournalist på Kvällsposten, skildrar Östens liv och leverne, ”Östen med rösten – sångare, musikant och underhållare”. Cirka 300 sidor av svensk musik- och nöjeshistoria. Utgiven av Jeanette Rosengren på Kira Förlag i Malmö. En härlig bok.
Författaren Christer Borg vid boksläppet på Översten tillsammans med Östen Warnerbrings första hustru Anita Warnerbring (80+, tro’t den som vill!) som tillsammans med gemensamma barnen Lena-Maria, Jonas och Niklas varit Borg till stor hjälp genom att ställa alla klippböcker till hans förfogande. Foto: PETER KASTENSSON
Östen Warnerbring var en mycket god vän. Alltsedan jag träffade honom för första gången på skoldanserna i Malmö på 50-talet, en nyårsspelning på Savoy i Malmö och senare i livet genom vårt gemensamma intresse för travsporten. Östen var hästägare, uppfödare och hade stor kunskap om travhästarnas blodslinjer. Hade en gård uppe vid Kullaberg med hästar tillsammans med hustru Anita som också blev en god vän. När han gifte om sig med Kerstin hade man gemensam uppfödning nere på Vellinge ängar vid Foteviken.
Vad många kanske inte känner till var hans rötter från jazzmusiken på 50-talet. Fjärran från ”Tyrolerhatten” som han med åren kom att hata intensivt. Skoldanserna på främst Latinskolan blev smått legendariska. Östen med sitt band spelade swing så hela gymnastiksalen gungade. Jo, det var swingmusik, långt före discomusikens tid. Vi skolungar hade klass på den tiden… Hängande i ribbstolarna, ibland sittande på varandra axlar fick Östen med sin klarinett och tenorsax och hans musiker alla att sjunga med i ”Hej, ba be ribba” som man försvenskat det till. Jag kan garantera att det svängde.
Östen Warnerbrings skor tillsammans med Git Gays och Leif Uvemarks vid Åsa Maria Bengtssons konstverk som hyllade stora Malmöartister på Davidshallsbron i Malmö, ”Way To Go”. Foto: PETER KASTENSSON
Han spelade med Sigge Wassbergs orkester på Arena i Malmö – som någon i min ålderskategori nog kommer ihåg. Dansebanan i trä som låg där Kronprinsen finns nu och som brann ner i en våldsam brand. I den här orkestern ingick också Sven ”Skägget” Bergcrantz. Just det, pappa till fine trumpetaren Anders Bergcrantz. I Orkesterjournalen skrev man: ”I Wassbergs band händer det då och då att man ger sig i kast med de senaste rönen på det musikaliska uttryckssättets område. Vid sådana tillfällen tillhör den dominerande solistprofilen hälsingborgaren (?) saxofonisten, modernisten, vokalisten Östen Warnerbring.”
Innan Arenatiden spelade han med Gösta Tönnes band i Helsingborg där man varvade modern jazz med tango för att blidka Tönne, som mestadels ägnade sig åt att vara krögare.
På den här tiden var det den moderna ”coola” jazzen som fångat Östen. Christer Borg berättar en episod från en jamsession med Lars Gullin på dansstället Solhagen i Malmö som Östen själv berättat om: ”Vi jammade ute på herrtoaletten vid den så kallade ’pisserännan’. Där var nämligen den bästa akustiken`”.
Östen Warnerbring arbetade som expedit hos Anderssons Musikhandel på Södra Förstadsgatan, reklamskylten har fått hänga kvar på fasaden som lite Malmöhistoria. En dag hörde Arne Domnérus av sig från Stockholm och ville ha upp Östen till sin orkester på legendariska Nalen, utan tvekan landets absolut bästa jazzorkester. Med musiker som nyligen bortgångne Bengt-Arne Wallin, Gunnar Svensson och Egil Johansen.
Det blev en kortvarig sejour. Östen kunde nämligen inte läsa noter. Det var inte lätt att ersätta ett namn som Lasse Gullin, speciellt som han då måste ta sig an barytonsaxen i stället för altsaxen och klarinetten…
Men tidningen Estrad gav honom i en skivinspelning med Dompans band en god recension som Christer Borg citerar i boken. Östen sjöng i Basin Street Blues och var med i ett instrumentalt nummer, Walkin Feet´- ”Han gör ett ganska gott jobb och får han fila på detaljer i uttal och röstbehandling så bör han bli vårt nästa stora namn i facket.”
Östen Warnerbring var programledare för TV-långköraren från 1972 ”I morron är det lördag” som sändes från restaurang Bolaget Stockholm. Men också för en TV-satsning som gjordes från Swing Inn i Malmö, varifrån bilden är hämtad. Trumpetaren är en legendarisk New Orleansmusiker, Wild Bill Davison. Till höger en ung version av artikelförfattaren.
Och stor blev han, Öster Warnerbring. Många kallade honom för en svensk Sammy Davis Jr som entertainer. Själv kallade han sig på skånska för Anton Tajner!
Jag är inte rätt man att göra en recension av boken. Jag är alltför färgad av min mångåriga vänskap med Östen Warnerbring och vän och tidigare arbetskollega till Christer Borg. Men kort sagt – jag verkligen tycker om boken. Som speglar ett stort stycke svensk jazz- och nöjeshistoria. Det ryktas också om att Christer Borg ska ge sig i kast med en bok om Kronprinsen, det tyvärr saligen avsomnade nöjestemplet i Malmö, där Östen Warnerbring hade några av sina största showsuccéer.
Till slut något helt annat. Östen Warnerbring gillade att skriva limerickar. Den här är hans favorit:
”En tjusig madam från Tajskent
vars man råkat bli impotent
Hon sa när hon vakna
och allting slakna
Nu ringer jag Skånska Cement”
Så var också Östen Warnerbring.
Text: PETER KASTENSSON