Så skönt att denna lördagskväll slippa överbetalda, gnälliga, brutala fotbollsspelare och usla domare i ett arabland och krypa in i dunklet på Victoriateatern i Malmö för julstämning tillsammans med Hannah Svensson och hennes kvartett.
Hannah har i dagarna släppt ett julalbum, Snowflakes in December, och den egenkomponerade titellåten fick vi tidigt i konserten efter Felix Bernards Wonderful Winterland ”som hängt med sedan jag var liten”.
Varför Klas Lindquist – ny bekantskap för mig – är hennes favorit på sax och klarinett var lätt att förstå redan inledningsvis. Han fick också inleda andra set med sin egen Black Friday, en stressad melodi efter springande människor på gatorna i julrushen, tillsammans med den eminente pianisten Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, basisten Mattias Svensson som inte bara ska höras utan även måste ses och trummisen Paul Svanberg, lysande följsam.
Hannah Svensson, även konstnär med färgglada och omtyckta jazzakvareller bl a, glödde och gladde i sin guldlysande kreation och den fullsatta parketten gav både hör- och synbart sin stora uppskattning till det glänsande musikaliska julbord hon bjöd på. Gamla klassiker och egenarrangerade rätter. Scatsong i såväl Winter Wonderland, A Christmas Waltz som Santa Claus Is Coming To Town. Men också känslosamma tolkningar av Jag Vet En Dejlig Rosa (Alice Tegnér?) och Irving Berlins gamla 40-tals slagdänga White Christmas som hon faktiskt fick att kännas som ny. Stort så!
Sammy Cahn/Jule Stynes Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow, också från 40-talet och jättehit med Dean Martin, hade sin givna plats och innan extranumret Merry Christmas en rivande upptempo-version av Jingle Bells ”med nytt stuk” efter en kanske lite skrämmande (förlåt) ”frijazz-introduktion” av Klas Lindquists altsax.
Som nämnts var picknickpubliken verkligen med på noterna och gav sitt stora bifall till de generösa solistinsatserna med favoriten Svempas insats vid flygeln och Svanbergs trumspel. Och Hannahs hör- och inte minst synbara duo-blues med Mattias bas enbart gav kanske kvällens allra största ovationer.
Text och bild: PETER KASTENSSON