När Roger Berg Big Band avslutade festivalentorsdagen var det som vanligt överfullt i Swingtältet långt innan Roger Berg slog in bandet i Glenn Millers klassiska In The Mood med en stående saxsektion – ”så är vi av med den”, som Roger sa.
Jag räknade till ett 30-tal låtar under den frikostiga konserten med flera extranummer och Malmö JazzHouse-basen Lillemor Johnsson avslutade med att säga ”tyvärr måste jag som vanligt meddela att vi får inte hålla på längre än till klockan elva. Men ikväll skiter jag i det”, och så kom Roger’s Sisters på scen igen för Dean Martin-smörlåten Everybody Love Somebody Sometimes.
Roger gav stort utrymme till sina Sisters. Maria Kellström, Sandra Marielle Hansson-Cehic i solistroller och i Sisters tillsammans med Dorota Berg som – tror jag – är den som ligger bakom trions eleganta styling gällande frisyrer och klädsel. Den här kvällens nya klarröda dräkter-kjolar-klänning (stryk det som ej önskas) som tre lysande rosor. Effektfullt!
Jag ska inte räkna upp allt som bandet bjöd på. En del fanns med redan vid Swing Explosions spelning som inledde Swingtältets festivalvecka. Damerna först så inledde Maria Kellström med Can’t We Be Friends, hade också No More Blues på sin lott innan vi fick några klassiker med bandet. Tommy Dorsey-arrangemanget av Three Little Words med Vincent Nilsson (HAS-stipendiat 2007) på trombon, Ultra från Harry James repertoar och så fick bandets egen crooner trumpetaren Niklas Fredin (HAS-stipendiat 2014) briljera i ett bejublat framförande av Mack The Knife.
Bye, Bye Blackbird, Shoo Shoo Baby, Oh Johnny med ”systrarna” med Andrew Sisters-stuk och så – redan före pausen – Sing, Sing, Sing med det förväntade trumsolot av mästar’n själv hanns också med före pausen.
Sandra Marielle hade då också liksom med Swing Explosion bjudit på Sakta Vi Gå Genom Sta’n. Efter ett omtag, ”gör man fel så rättar man till det” sa hon på munter malmöitiska, hon har humor den här tjejen och hann också berätta om sina skor som hon köpte på Myrorna till den eleganta outfiten!. Så fick vi lite skratt också innan hon tog sig an Night And Day, här tillsammans med Vincent Nilsson.
Lasse Lundström med sin bas är kanske den musiker som framträtt mest i olika sammanhang under veckan. Han hade i Bungy Jump skrivit en låt tillägnad saxofonisten Nils Oldin efter en spelning i Polen och på den var Christoffer Sjögren med sin trombon ute och botaniserade mellan borden i O Sole Mio. Lite Beatles med Sandra Marielle i Can’t By Me Love och Maria Kellström med It’s Only A Papermoon. Roger’s Sisters i Mr Sandman och Bei Mir Bist Du Schon efter bandet med One A’Clock Jump i ett arrangemang för legendariske batteristen Buddy Rich, så hann Niklas Fredin också med New York, New York och mera Frank Sinatra kan det väl inte bli?!
Bejublat och applådknipande under tre timmar, inte för inte är det många som menar att det här är hela festivalveckans höjdpunkt, eller hur det nu var Roger Berg själv sa…
Laguppställningen:
Trumpetsektionen: Anders Gustavsson, Niklas Fredin, Fredrik Håkansson, Patrik Ekdahl
Tromboner: Christoffer Sjögren, Vincent Nilsson, Rolf Mandix, Erik Axelsson
Saxar: Håkan Caesar, Jalle Hoffman, Ed Epstein, Niels Oldin, Peter Wilgotsson
Kompet: Mats Nilsson piano, Lasse Lundström bas, Måns Persson gitarr och Roger Berg trummor.
Text och bilder: PETER KASTENSSON