En onsdagskväll i Köpenhamn. Med Öresundståg som gick (nästan) i tid. Ett pit stop på klassiska Jernbanecafeen med en Tuborg Classic är förstås ett måste före eller efter (eller både och…) det egentliga målet. Den här onsdagen var det Jazzhus Montmartre.
Ojämförlige Sven Erik “Svempa” Lundeqvist, som vi känner så väl, var pianisten i Anders Fjeldstedt Trio, den förnämlige basisten, tillsammans med lika förnämlige Andreas Svendsen på trummor.
Tror ni det svängde – så är det bara förnamnet! Svempas fingrar flög över tangenterna på Montmartres härliga flygel (“lite annat än pianot på Los Arcos…” – hemmaplan för honom i Malmö). Egna kompositioner som Svempas The Carpet Face (tror jag den hette), fina balladen Declaration (lite sorgesam med tanke på namnet) “våldsamma” (enligt Fjeldstedt) megasvängiga Jazz Gambit och Samba Los Arcos från hemmaplan.
Anders Fjeldstedt ledde den här konstellationen som nu gjorde sin första konsert tillsammans. Gav oss också eget material som en portugisisk samba för att inte tala om ett fantastiskt fett arrangemang av George Gershwins It Ain’t Necessarily So från Porgy and Bess.
Andreas Svendsen såg så oerhört nöjd och glad ut, hela tiden med ett öga på Anders Fjeldstedt och hade flera möjligheter att visa sin briljans med pinnar oh vispar.
Apropå Andreas Svendsen tillåter jag mig göra en “liten” utvikning. Jag lärde känna till honom som väldigt ung trummis tillsammansmed bl a trumpetaren Björn Ingelstam början av 20-talet. En av tre lovande dansktrummisar som alla liksom Björn framgångsrikt gått vidare i sina musikliv – Niclas Bardeleben (ursprunligen från Tivoligarden som grabb till Kungliga Livgardet, hus-trummis på Montmartre när Niels Lan Doky var konstnärlig ledare, har nu egna torsdagar på Charlie Scotts och Andreas Fryland, utbildad vid Kungl Musikkonservatoriet i den Haag, Nederländerna. Idag i diverse konstellationer och husband, bl a med just Anders Fjeldstedt, satt bl a med i en orkester som spelade i danska TV-succén Badehotellet.
Åter till Montmartre. En ungdomlig publik, där jag definitivt var äldsten i församlingen. Onsdagar vänder man sig på Montmartre till studenter med specialpris på en “håndbajer”, det vill säga en öl att dricka “ur flaskan i handen”. Sådan reklam kan vi ju bara drömma om på den här sidan Sundet…
Efter Fjeldtstedt-trions konsert väntade en jamsession som jag lämnade, oartigt nog mot mitt bordssällskap, Svempas moatjé Rebecka Bergcrantz som skulle bidra med sång. Men det finns gränser med tanke på en osäker hemresa, för hur mycket en “gamgubbe” orkar med.Dessutom är det svindyrt för en svensk. 75 danske kroner är kanske egentligen inte så dyrt för en stor fatöl – men omvandla det till svenska kronor, så…
FOTNOT: Jazzhus Montmartre är en klassisk jazzklubb som öppnades 1959. Inledningsvis en “dixieklubb” där en av gästerna var George Lewis. Följdes kort senare av modernare jazzens storheter som Ben Webster, Dexter Gordon, Stan Getz och Chet Baker som samtliga under olika år bodde i Köpenhamn.. Montmartre låg först på Dahlerupsgade, från 1961 på Store Regnegade, därefter, 1976, på Nørregade 41 innan det stängdes 1995. I maj 2010 återöppnades Montmartre på Store Regnegade 19 och 2016 blev svenske jazzpianisten Jan Lundgren konstnärlig ledare.
Text och foto: PETER KASTENSSON