Ulla & Mikael Neumann på Harry Arnold-sällskapets höstmöte. Fullsatt enligt Coronabestämmelser med rätt avstånd på Annebergsgården. Så underbart fint med detta oerhört musikaliska dansk-svenska syskonpar som bjöd generöst på sig själva.
Massor av text, musik och humor från Neumann-familjen som kunde ”det hele”. Inledde med swingmelodin ”Den Lille Lysegrönne Sang” som pappa Ulrik och hans syster Gerda gjorde stor succé med på Apollorevyn i Köpenhamn 1940. Det var under den tyska ”besättelsen” och tyskarna var inte helt glada med vissa versversrader – som…
”Hvorfor sku’ man gå og gi’ sig,
bar’ fordi, der’r no’en, der ikke kan forli’ sig!
Verden er da guskelov endnu parat til sjov!
Går man ud i sommerdagen,
kan man hør’ naturen selv gå ind for sagen.
Hund og hest og gås og ged
er med på den, De ved:
Den lille lysegrønne sang,
tra-la-la-la’…”
Mycket humor i mellansnacket som mestadels sköttes av Mikael som när han tog fram ukulelen berättade att den inte var norsk – efter en norsk fyradagarsvecka ”uke lelle” eller fanns som ensträngad ”uko ono” – innan han bjöd på en hyllning till Paul McCartney i lite småfräcka ”When I’m 102”. Vi fick imitationer av Olof Palme och Leif ”Smoke Rings” Anderson följt av en 78-varvsversion av ”My Blue Heaven” med både rasp och hack! En svängig ”Dinah” var den första låt han sjöng tillsammans med pappa Ulrik och apropå swing så stod Ulla för det i Fats Wallers ”Ain’t Misbehavin’’”.
Ulla & Mikael hör i mycket samman med Näset som skildrades i deras ”Falsterbo Farväl” (Jamaican Farewell) om en märklig man och Åke Catos text till ”Tango i Skanör”.
Finstämt med båda blev det i requesten ”Det var en lördag aften” och i Mikaels hyllning till sin idol Toots Thielemans, ”Vals till Toots”. Nyligen bortgångne danske poeten Benny Andersens finstämda ”Svantes Lykkelige Dag” (”og nu er kaffen klar”…) gav Ulla fick också en skön version av liksom av Edith Piafs ”Je Ne Regrette Rien”.
Två generösa timmar avslutades med extranumret Svend Asmussens Swe-Danesarr. av ”Side By Side”.
Kniv & Gaffels fina kalventrecote inte att förglömma.
Text och bild: PETER KASTENSSON