Roger Berg Swing Explosion ställde upp med ett fullmatat lag på Hot House och Tuppen den 9 februari och det var fullt hus – Fredrik Håkansson, trumpet, Calle Lindberg, trombon, Lasse Lundström, bas, Ed Epstein, saxar, Torbjörn Brorsson, piano samt Katarina Elmberg, Rebecka Molander och Sandra Marielle, sång.
Olof Karlén, styrelsemedlem i Hot House och skicklig kontrabasist skrev:
Roger Berg tillbaka på Tuppen. Idel proffsiga musiker och vokalister levererade denna kväll en mustig jazzgryta. Instrumentalisterna inledde med fina ” Flying Home” som verkligen fick vingar i bandets regi. Tätt därpå kom ” A String of Pearls”, ett Glenn Millernummer som trots bandets begränsade sättning definitivt ledde tanken till storband av bästa märke. Läckert basspel av Lasse Lundström och tätt uppbackad av Roger Berg, en ständigt slagfärdig trummis. Roger skötte också mellansnacket mellan låtarna och påminde oss ständigt om vilka musiker som spelade. Föredömligt.
Vokalisten Sandra Marielle gjorde därefter entré med den fina Beatleslåten” Can´t Buy Me Love” i ett hett svängande mediumtempo, som jag tror ingen har hört förut. Dansparen drogs till dansgolvet i en aldrig sinande strömvirvel. Ja, det gäller att passa på.
” Moonglow” följde sedan, en fin ballad där kvällens saxofonist Ed Epstein fick blomma ut. Ed med förflutet i supergruppen Kornet. Ett band som bildades på 70-talet av studerande vid Framnäs musikutbildning och som innehöll de verkligt begåvade inom den tidens fusionsjazz.
” Sentimental Journey” levererades med säker hand av Katarina Elmberg, även här en medryckande och säker insats.
Dags för kvällens första medley. ”S´Wonderful” och ”Witchcraft” i en fin och smakfull förening. Här kom kvällens pianist Torbjörn Brorsson till sin rätt. Torbjörn hörde jag första gången som pianist i tolvan någon gång på 80-talet. Läckert och fint flygelspel. Torbjörn hade förpassats till dansgolvet men fick i gengäld utnyttja Tuppens flygel istället för scenens piano.
Calle Lindberg, till vardags i juridikbranchen och kvällens trombonist, gjorde ett helgjutet och övertygande intryck med sitt instrument. Calle har man hört i många sammanhang, alltid med ett fantastiskt läckert trombonspel i ensemble och solopartier.
Fredrik Håkansson var en ny överraskning för mig. Han blev definitivt ingen besvikelse, fina ensemblepartier och övertygande soloinsatser gav full valuta för pengarna.
Bandet tog så småningom paus och andra set fortsatte i samma övertygande stil. Lasse Lundström fick i vackra ” Satin Doll” möjlighet att visa sin bredd på instrumentet. Lasse tycks behärska allt. Pizzicatospel på känt jazzmaner och ett arcospel där han utan att tveka närmar sig stallet på basen.
Lasse har verkligen blivit en tillgång för Malmö, ursprungligen är han Stockholmsmusiker. Första gången hörde jag honom med bl.a. Bernt Rosengren på sax från en inspelning på jazzklubben Faching.
Efter ytterligare ett antal fina nummer som bl.a. innehöll ” Manhattan”, ”Bye Bye Blackbird” (med samliga vokalister) och många fler, blev det dags för ” In the Mood” som bandet verkligen fick att låta storbandslikt. Här fick samtliga inblandade möjlighet att briljera fullt ut.
Ett extranummer brukar vara standard dessa kvällar hos Hot house. Så även denna gång. Efter sedvanliga harangeringar kom extranumret i form av ” Apple Blossom” , en värdig avslutning på en fullmatad kväll med hög musikalisk kvalité, dansvänliga låtar och en trevlig social samvaro. Stort tack till bandet och förhoppningsvis på återseende.
Bild PETER KASTENSSON