Stand By-stipendiaten 2012, Björn Ingelstam, har väl närmast klippkort över Atlanten mellan Köpenhamn och New York. Han har avslutat sina studier men har nu ett arbetsvisa som gör att han kan försörja sig i alla fall måttligt i USA.
Björn var hemma under julen och åker på söndag tillbaka till New York för ytterligare en sejour på diverse spelställen. ”Hemma” kan väl lika mycket sägas vara Köpenhamn som Helsingborgstrakten och självfallet är möjligheterna till att hitta spelningar större i Köpenhamn. Men han har i alla fall hunnit med en spelning i Gustaf Adolfskyrkan i Helsingborg som gärna släpper in jazzen.
Jag tog tåget till Köpenhamn och där är han något av ”hustrumpetare” hos Charlie Scotts på Skindergade när han är hemma. Björn Ingelstam Quartett ”under trappen” med svenske Köpenhamnsbon Calle Brickman piano, Matthias Petri bas, och Andreas Svendsen på trummorna. Andreas Svendsen är en av flera unga jazztrummisar i Köpenhamn som utvecklats väldeliga, det var ett tag sedan jag hörde honom senast. Han har redan återvänt till New York för sista terminen på Manhattan School of Music.
Oerhört begåvade Calle Brickman kunde vi höra vid höstmötet med Harry Arnold-sällskapet på Annebergsgården, en ung Gävlekille som fick Charlie Norman-stipendiet redan som 17-åring och nu försörjer han sig på sin musik i Köpenhamn. Matthias Petri har också varit över i New York.
Björn Ingelstam har inte oväntat tagit åt sig en del modernare influenser, men antingen han spelar Herbie Hancock, Duke Ellington eller Louis Armstrong, så är det en fröjd att lyssna till honom. Han återvänder hela tiden till sina rötter som finns i New Orleansjazzen. Det kan man inte ta fel på och det gillar jag. Han borde kunna ha en framtid i USA där möjligheterna är större men konkurrensen också är tuffare.
Improvisationen är framträdande för den här kvartetten. Som kanske gjorde ett av sina första framträdanden tillsammans, möjligheten till att repa är ju inte speciellt stor med musiker spridda på båda sidor av Atlanten. Björn angav vad som skulle spelas, någon spellista existerade inte. Och så gjorde man det. Det svängde härligt i den trånga lokalen under trappan på första våningen hos Charlie Scotts och Björn gav många bevis på sin sångförmåga också med bl a scat i Sweet Georgia Brown – var det väl? Jag hade glömt min penna och bara satt och njöt.
Nu dröjer det några månader innan Björn återvänder till Köpenhamn och Sverige och sommarens många jazzfestivaler, som åtminstone i Danmark är ymnigt förekommande där man har en annan känsla för den klassiska jazzen.
Text och foto: PETER KASTENSSON