Sydsvenskans jazzskribent ALEXANDER AGRELL skrev om Toots Thielemans i en nekrolog den 23 augusti. Vi publicerar denna här med tillstånd av Sydsvenskan.
En europé bland jazzens giganter
Löpar-Nisse, mannen bakom ”Bedårande sommarvals”, är borta.Toots Thielemans blev 94 år gammal och dog på måndagen, på ett sjukhus i Bryssel och enligt sin manager i sömnen.
Denne Thielemans var något så sällsynt som en europé som spöade amerikanerna i deras bästa gren: jazz. Inte många musiker från vår fagra kontinent har sedan Django Reinhardts dagar väckt riktigt stor respekt och bred uppskattning i USA.
Men Reinhardts belgiske landsman Jean-Baptiste Thielemans, kärvänligen kallad ”Toots”, kunde. Toots kom att toppa den branschtonsättande jazztidningen Down Beats årliga omröstningslistor i kategorin ”Diverse övriga instrument” oftare än han satte ett munspel till munnen. Så kändes det åtminstone.
Toots Thielemans hanterade det kluriga kromatiska munspelet med samma lätthet som Errol Flynn lekte med sin värja och det kändes som om det inte fanns någonting han inte kunde utföra på instrumentet.
I själva verket blev Thielemans namn närmast synonymt med hans blåsverktyg. Säg ”munspel” och många ser Toots för sig. Allt var inte snabba slingor, vår hjälte kunde lika gärna fylla en känslosam ballad med romantik och vemod. Man ska inte heller glömma att belgaren även var en mycket god jazzgitarrist, först inspirerad av just Reinhardt. Det var med den stränglådan Toots jazzkarriär startade, och han kunde vissla nästan lika virtuost och musikaliskt som han spelade munspel. Visslingen och gitarrsolona smältes ofta ihop till ett.
1949 delade Toots Thielemans scen med Charlie Parker på den stora jazzfestivalen i Paris och på 1950-talet lirade han med Parkers All Stars. 1950 turnerade Thielemans med Benny Goodman i Europa och efter att han 1951 emigrerat till USA kom han snabbt in i jazzgräddan och spelade med bland andra Dinah Washington och under många år pianisten George Shearing.
På 1960-talet blev Toots Thielemans musikkompis till Quincy Jones och medverkade därifrån på en lång rad soundtracks till filmer; ”Midnight cowboy”, ”The Getaway”/”Rymmarna” med Steve McQueen, ”Sugarland express”/”Tjejen som spelade högt” med Goldie Hawn, med flera. Han gjorde också massor av andra studiojobb.
Jazzmässigt var Toots Thielemans rotad i bebop. John Coltrane var en förebild, men Toots spel reflekterade de flesta epoker och stilar i jazzhistorien. Genom karriären höll sig belgaren nyfiken och öppen, han spelade helt enkelt bra musik där han hittade den. Brasilianskt blev en favoritsmak och Thielemans samarbetade med storheter som Elis Regina och Sivuca.
Hans svenska äventyr är en historia för sig. Toots var och spelade i Sverige och ”upptäcktes” av Hasse Alfredson och Tage Danielsson som 1963 tog med honom i revyn ”Hålligång på Berns”. Där sattes text till Thielemans melodi ”Bluesette” som därmed snabbt blev ”Bedårande sommarvals” med hela svenska folket. Och där fick belgaren leverera ”Löpar-Nisses” monolog ur ”Värmlänningarna” på rätt dialekt.
Den blågula kärlek som mötte honom fick Toots Thielemans att räkna Sverige som sitt andra hemland. Har man haft nöjet att uppleva Toots på scenen, till exempel under senare år i Malmö konserthus och på Ystads jazzfestival, och kanske till och med fått intervjua honom, så vet man
att ingen världsstjärna utstrålade mer ödmjukhet och värme än denne man.
Vi här nere må känna sorg, men Gud och änglarna är att gratulera. Även om de inte skulle gilla munspel.
– ALEXANDER AGRELL