Två tidigare Harry Arnold-stipendiater underhöll i Malmö nyligen. Ulf Johansson Werre och Sara Ahlcrona var tillsammans med Victoriateaterns scen.
Det en konsert som arrangerades av jazzföreningen Hot House, Swedish Swing Society med gäster. Något av de bästa jag upplevt på länge.
Swedish Swing Society är en trio herrar som består av Ulf Johansson Werre som dubblerar på piano och trombon förutom sång, Antti Sarpila klarinett och Björn Sjödin trummor. En trio som väl kan sin Benny Goodman och som tidigare tillsammans med ny bortgångne vibrafonisten Lars Erstrand (Harry Arnold-stipendiat 2000) inte stod Goodmans legendariska kvartett med Lionel Hampton, Teddy Wilson och Gene Krupa efter. Inte mycket i alla fall…
Trion inledde med China Boy som direkt tog andan ur picknickgästerna vid sina fulldukade bord, här blev det swing, swing, swing av högsta potens som satte agendan för resten av kvällen.
På Victoria hade man också bjudit in Malmö egen Lars Erstrand (eller Lionel Hampton) Bengt Ahlcrona med sin vibrafon. Sweet Sue stänkte av spelglädje från kvartetten och inte minst Björn Sjödin vid trummorna förtjuste den nästan fullbokade lokalen, han visar verkligen med hela sin kropp hur roligt han tycker det är.
Finske klarinettvirtuosen Antti Sarpila som turnerat flitigt i USA och vid flera tillfällen spelat i Carnegie Hall, bl a i ”Tribute To Benny Goodman” avlöste Ulf Johansson Werre när Ulf plockade fram trombonen och man bjöd på en av mina favoritlåtar, hårdsvängande Running Wild bl a.
Ulf Johansson Werre är en – minst sagt – allätare inom jazzmusiken, utbildad i både USA och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Har spelat med alla stora jazznamn i Sverige från att vara solist till storband. Inget är denne skicklige musikant främmande. Dessutom lyser en aura av humor runt honom.
Hans uppfattning om hur bluesen och countrymusiken egentligen uppstod från samerna är obetalbar. I Fats Dominos Blueberry Hill bevisar han hur det hela egentligen har sin grund när han plötsligt börjar jojka! Oerhört skickligt och skrattsalvorna dundrade. Aldrig har man väl haft så ROLIGT på en jazzkonsert!
Efter som Bengt Ahlcronas dotter Sara befann sig bland publiken så var hon inte svår att locka upp på scenen och så befann sig plötsligt två Harry Arnold-stipendiater tillsammans – Ulf Johansson Werre fick det prestigemässigt fina priset redan 1995 och Sara Ahlcrona 1999.
Jag ska inte trötta med att rabbla upp allt vad som bjöds den här fina kvällen, men kan ju nämna att Tiger Rag inte exekverades på trombon som väl Kid Ory har gjort känd på utan med Sarpilas klarinett. Och Shine. Och Sweet Georgia Brown, och Lena The Queen Of Palesteene och…
En fullödig kväll på anrika Victoriateatern, så ytterligt väl lämpad för picknick i glada vänners lag.
Text och bild: PETER KASTENSSON