Leif Anderson har det mest sända radioprogrammet någonsin. ”Smoke Rings” sändes första gången september 1960 och sedan varje vecka fram till 1999, det sista programmet en vecka efter hans död.
Med 1786 gånger överträffade han Sven Jerrings ”Barnens Brevlåda” med ett program. En av Leif Andersons goda vänner var Sven-Erik Palmbring, församlingspräst i Västra Karaby Pastorat, varifrån han nyligen pensionerades.
Sven-Erik Palmbring arrangerade vid flera tillfällen jazzkonserter i Västra Karaby Kyra, där jag i den fina akustiken bland annat upplevt Roger Berg Big Band.
”Jazzprästen” Palmbring gästade Harry Arnold-sällskapets medlemsmöte på Annebergsgården för att berätta om sin vän och spela hans musik.
Palmbring delade ut en liten varning:
– Jag är ju präst och svordomar hör inte till mitt vanliga språkbruk. Därför får ni gå ut om ni är känsliga när jag berättar om tre saker som var det ”jävligaste” Leif visste. Den första var ”en kommunist som gillar Lester Young”, den andra var ”Olof Palme som var så lätt att bli förbannad på” och den tredje ”bankdirektörer över 50 som spelar Beatles”!
– En gång hade Leif ett helt minnesprogram om Tommy Dorsey, ett av hans favoritband. Han ringde mig efteråt och berättade att en ”jävla träskalle” efter programmet ringde upp och skällde ut mig för att jag inte spelat Dorseys signaturmelodi I Get Sentimental Over You. Mannen fick väl veta vilken träskalle han var och jag sa lite försynt till Leif, som ju också sålde skivor, att där miste han kanske en kund, fick svaret att ”så´na jävla träskallar vill jag inte ha som kund”.
Apropå Tommy Dorsey berättas det när trumpetvirtuosen Bunny Berigan, känd också för sitt måttlösa drickande (han dog ung bara 34 år gammal), vid en Dorsey-konsert fick frågan om hur han kunde spela så bra när han var så full – ” det beror på att när jag över är jag alltid full”, blev svaret.
Vi fick flera härliga sanningar om en del stora namn inom swingen. Som att ”Benny Goodman med dagens språkbruk skulle kallats nörd, det var bara musik för honom och inget annat som gällde. Han styrde sitt band med järnhand. Det var till exempel förbjudet att sitta med benen i kors, förbjudet att röka, man fick inte tugga tuggummi.” Perfektionisten och klarinettisten Artie Shaw var gift åtta gånger och Jimmy Rushing – även av mina favoriter som bluessångare inom storbandsswingen – ”var den ende som alltid hade pengar under turnéerna med Count Basie han hade ett ekonomiskt sinne men många kallade honom snål”.
Jag ska inte räkna upp all den fina swingmusik som Sven-Erik Palmbring hade satt ihop i sitt program. Men vi kunde bland annat njuta av Everybody Loves My Baby med Glenn Miller Army Band som inledde, Any Old Time med Billie Holiday och Artie Shaw som stod för vågspelet att turnera i amerikanska södern med denna färgade amerikanska blueslegendar. Count Basie och Jimmy Rushing i I Left My Baby var en höjdare liksom Harry James med sångerskan Helene Forrest i I’ve Heard That Song Before, ett arrangemang jag tyckte mig känna igen från ”vårt eget” Roger Berg Big Band. Cotton Tail med Duke Ellington (förstås) och ovan nämnde Tommy Dorsey med Song Of India.
– LP-skivor var som en giljottin under franska revolutionen, det var 78-varvare med en låt på varje sida som gällde för Leif ”Smoke Rings”. Han var en väldigt varm och generös människa, vilket man kanske inte kunde tro när man lyssnade på hans program. Han var oerhört opraktisk och kunde hjäpligt koka en kopp kaffe, ”neskaffe”, berättade Sven-Erik Palmbring.
– Jag träffade honom bara någon dag innan han dog, han hade för en doktor sagt, att ”hade jag varit en häst hade ni tagit ut mig på gården och skjutit mig”…
Sven-Erik Palmbring fick hedersuppdraget av Leif att ordna och officiera vid hans begravning. Men ingen jazzmusik, inte ens av hans favorit Duke Ellington. ”Välj några psalmer och Under Stjärnorna av Ingvar Wieslander som ingångsmusik var hans önskan. Men när Putte Wickman och Jan Lundgren bad om att få spela på begravningen kunde vi ju inte säga nej”, sa Palmbring.
Som avslutning berättade han – kanske något överraskande – att det var danske Arne Jensen, Papa Bue, som fick honom jazzintresserad.
– Jag såg ett dansk TV-program med Volmer Sörensen 1961, Nordvision. Där uppenbarade sig ett danskt band med vikingahjälmar, Papa Bues Viking Jazzband. Det drabbade mig som ett klubbslag i nacken och jag förstod att det var det jag skulle ägna mig åt. Så det är Papa Bues fel att jag står här ikväll sa Palmbring och spelade en hot version av You Rascal Me med Papa Bue vars band då innehöll alltför tidigt bortgångne saxofonisten Steen Vig.
Palmbring blev sedan riktigt ”frälst” (ursäkta) när han som 13-åring fick uppleva Duke Ellington i födelsestaden Karlshamns Folkets Park 1963.
Den som känner denne bloggare vet att Papa Bue också tillhörde mina favoriter alltsedan jag hörde honom för första gången på gamla Hot House på Stadt Hamburgsgatan i slutet av 50-talet. Bandet bildades av Arne Bue 1956.
Text och bild PETER KASTENSSON