Tuxen Lockjaw från Köpenhamn gjorde sitt andra besök hos Hot House på Wega. Den här gången tyvärr utan den scen som fanns förra hösten som den dåvarande museichefen hann att plocka bort innan hon fick sparken.
Det här bandet kommer bättre till sin rätt med en scen. Med sin karismatiske ledare Mads Tuxen och hans alt- och tenorsaxar som är en stor scenpersonlighet och fick upp hela publiken ståendes under jazzstandarden Joshua (är det Miles Davis?) för att följa honom i dansliknande rörelser. Fjärran från det vi väl kan kalla pensionärsgymnastik…
Den som inte orkar med lite dansk jazzhistoria kan sluta läsa här. För Tuxen Lockjaw hade den här kvällen satt ihop ett program med ”dansemusik” där några låtar från den danska jazzhistorien fastnade speciellt. Mads Tuxens ”oldefar” (farfarsfar) Erik Tuxen var kompositör och orkesterledare, verkade några år under kriget i Sverige. Hade jazzband men var också dirigent vid Danmarks Rikssymfoniorkester vid sin död 1957.
Danske jazzpianisten och kompositören Leo Mathisen spelade bl a med Erik Tuxens orkester. I hans Take It Easy Boy Boy och To Be Or Not To Be fångade Fini Brandt Broadberys härliga och ljusa stämma Wega-lokalen tillsammans med excellent pianospel. Leo Mathisen var stor under den tyska ockupationen och några år därefter innan han drabbades av en allvarlig hjärnsjukdom, tvingades sluta början av 50-talet och psykiskt sjuk hamnade på vårdanstalt.
Under kriget var Harlem Kiddies oerhört populära. Bestod av de afro-danska färgade musikerna Jimmy och Johnny Campbell tillsammans med Kaj Timmermann och den judiska sångerskan Raquel Rastenni. Innan hon tvingades fly till Sverige 1943. De gjorde stor succé både på stora scener och stamstället Café München. Ur deras repertoar bjöd Tuxen på Cab Calloways Do You Wanna Jump Children.
Efter kriget gled Harlem Kiddies i glömska men Raquel Rastenni återvände till Danmark 1945 och blev en av de största schlager- och jazzsångerskorna med miljontals sålda skivor.
Kvällen hade ett mycket fint och omväxlande program. Mads Tuxen omger sig med fem musiker som får det att låta som ett storband. Sören Höst med tenorsax, Håkon Guttormsen trumpet, Hans Find Möller kontrabas och Chris Andersen kompletterar Mads och tidigare nämnde Fini Brand Broadberry.
Ett generöst program med klassiker som Chick Webbs ballroomjazz Stompin’ At The Savoy, Count Basies Tickle Toe med härlig saxduell, It Don’t Mean A Thing, Star Dust med Broadberys sång, Tea For Two i upptempo, Guttormsens trumpet i Things Ain’t What They Uses To Be (hade jag på en EP med violinisten Stuff Smith när det begav sig i tonåren), Duke Ellington/Johnny Hodges Castle Rock med Finns Möllers bas – och så extranumret Bostic Blip Boogie med en riktig Earl Bostic-growl ton (minns Flamingo) som avslutning på kvällen. En strålande mixad afton!
Text och foto: PETER KASTENSSON