En vecka mellan två musikupplevelser av förstklasssig jazzkaraktär i Malmö. Förra fredagen hyllningen till Svante Thuresson på Palladium och i går, på torsdagskvällen, Lady Lynette med Lots of Love, på Victoriateatern.
Palladium som drivs av Musik i Syd under Region Skånes paraply och Victoriateatern drivs privat av en kulturförening (Kontrast?). Två var för sig unika kulturdoftande och härliga lokaler, Palladium först som stor gammal premiärbiograf och Victoria var först en mindre filmsalong, sedan revyteater som hotades av rivning mitten av 70-talet men räddades av bl a ockupation och namninsamling.
På Victoria var det som det oftast är picknickföreställning. Man får ta med sig både mat och dricka och det är även tillåtet med egen alkohol till de små runda borden för fyra personer.Tillåter mig tro att detta är ganska unikt i det gamla förbuds-Sverige?!
Lady Lynette (Koyana) och hennes make, pianoprofessorn Sven Bjerstedt vid Lunds Universitet och Teaterhögskolan hade omgett sig med musikalisk stöttning av högsta klass. Förutom Sven Bjerstedt vid flygeln såg och inte minst hörde vi Mårten Lundgren trumpet, Inge Peterson Lindbäck sax, Johan Leijonhufvud gitarr, Johnny Åman kontrabas, Lennart Gruvstedt trummor och Sal Dibba med slagverk/congas.
– Vi ville ha dom bästa i bandet och det fick vi, kommenterade Sven Bjerstedt vid en eftersits på Bullen.
Han är känd inte bara som mycket skicklig pianist och kompositör utan även som briljant textförfattare i till exempel Jazz Po Skånska med Anna-Mia Barwe.
Sydafrikabördade Lynette Koyana är sedan länge svensk/skånsk i Malmö. Dynamisk, en färgsprakande palett av soul, pop, bossa, samba, blues, Det är Buffy Sainte-Marie, jazzstandards som Gershwins How Long has This Been Going on och… och…you name it. Hon skriver och arrangerar dessutom, det sjuder av självförtroende i hennes festliga mellansnack. Vi fick dessutom en härlig liten nykomponerad sång om Linjedomaren (jo, faktiskt!) med ”sina krumma ben” i det fotbollsstaden Malmö (kanske f.d. numera?)…
Lynette och Sven, som jag gärna velat höra lite mera av, gav generöst och tacksamt utrymme för medmusikerna, det fanns tom. en soffa vid flygeln, som både Mårten Lundgren och Inge Peterson Lindbäck och även Johan Leijonhufvud kunde använda sig av efter flera applådkapande solistinsatser. Johnny Åman bakom sin dubbelbas, han fick stå och slita hela tiden men var väl också den yngste i den meriterade församlingen(?). Men som han jobbade!
… och när Sal Dibba släpptes fram till scenkanten med en av sina congas då exploderade publiken. Nästan i alla fall…
Det var ett bra tag sedan jag var på Victoriateatern. Måste harangera ljud- och ljussättarens förnämliga arbete.
Text och bild: PETER KASTENSSON
